iloveyoubaby

Har jag en tragisk aura av ensamhet, eller har barn bara nåt läskigt sjätte sinne?

Idag när jag skulle lämna Wilton på dagis så kom ett av de äldre barnen och mötte oss, hon är kanske fem år, och går inte ens på samma avdelning som Wilton.

Snorungen-" Är Wiltons pappa död?"

Jag-" Ehh..(frestad att ljuga) nej.

Snoris- "Bor inte han här?"

Jag- "Nej, han bor på tyresö (vad fan har hon med det att göra?!)"

Snoris- "Så Wilton bor aldrig hos honom, bara hos dig?"'

Jag-(Tittar mig omkring nervöst och ser vilka som lyssnar) mmm..

Tack för den liksom. Jävla barn, jag blir alltid tvingad att berätta saker för dem som jag egentligen inte vill, bara för att jag kommer inte på snabba mystiska svar.
Kommer Wilton bli stämplad som det stackars barnet utan far nu? Har jag med min brist på förhörstaktik gjort honom till socialgrupp 3 på dagis?
Och hur fan har hon kunnat luska ut att jag är ensam och sorglig?

/ Ewa