'Cause this ain't the first time that a man goes insane
Här kommer ett utlovat manshatarinlägg.
Nä, jag ska inte hata, men ibland blir det liksom bara för mycket, och det svämmar över. När jag satt hemma hos dig i torsdags kom Anouk på samtidigt som jag satt och läste om lilla Malin i Sparsör och jag kunde inte sluta gråta. "This ain't the first time that a man goes insane". Det har varit så mycket den senaste tiden, Malin, trebarnsmamman i Hagsätra, Lottie som mördades av sin bror, 19-åringen som just nu kämpar för livet efter att ha blivit kidnappad och misshandlad av ett ex.
Jag menar inte att kvinnor aldrig använder våld, det finns tjejgäng som går runt på stan och muckar också. Men det finns något ytterst obehagligt med att misshandla eller mörda någon man har eller har haft en nära relation med som i samtliga ovanstående exempel. Kanske är det den där känslan av att det skulle kunna hända vem som helst, när som helst. För vem skulle misstänka att en nära killkompis, pojkvän eller manlig släkting skulle vilja döda en? Hur ska man rimligtvis kunna skydda sig mot något sådant?
Det fick mig att tänka på allt som vi kvinnor ger av oss själva till män och vad vi egentligen får tillbaka. Och jag pratar inte bara om dig och mig, och om våra pojkvänner, utan vad kvinnor världen över varje dag ger upp av sig själva för männens skull. Vad vi ger upp av våra egna liv, vår egen tid, våra egna drömmar, vår egen trygghet. Och allt vad män faktiskt tar av oss, våra själar och framförallt våra kroppar.
Jag läste en del av feministen Catherine McKinnon när jag läste statsvetenskapen. Hon är verkligen en radikalfeminist som ibland kanske driver sina teser lite väl långt, men som ändå alltid har poänger i sina resonemang som får en att tänka till. Hon beskriver bland annat heterosexualiteten som socialt arrangerad för att bibehålla kvinnans roll som undergiven gentemot männen. Hon menar att man som feminist inte kan ställa upp på den heterosexuella normen utan att bidra till det fortsatta förtrycket av kvinnor. Och det är här det blir så svårt. Även om jag kallar mig själv feminist, vill jag samtidigt ha en man, familj, barn och gifta mig. Men hur kan jag stå i en kyrka och ingå äktenskap när ett äktenskap i många delar av världen faktiskt fortfarande innebär laglig slavhandel?
Detta leder oss in på låten inlägget startade med. Ursäktar svamlet men ibland blir man bara fed up.
/Anna
Nä, jag ska inte hata, men ibland blir det liksom bara för mycket, och det svämmar över. När jag satt hemma hos dig i torsdags kom Anouk på samtidigt som jag satt och läste om lilla Malin i Sparsör och jag kunde inte sluta gråta. "This ain't the first time that a man goes insane". Det har varit så mycket den senaste tiden, Malin, trebarnsmamman i Hagsätra, Lottie som mördades av sin bror, 19-åringen som just nu kämpar för livet efter att ha blivit kidnappad och misshandlad av ett ex.
Jag menar inte att kvinnor aldrig använder våld, det finns tjejgäng som går runt på stan och muckar också. Men det finns något ytterst obehagligt med att misshandla eller mörda någon man har eller har haft en nära relation med som i samtliga ovanstående exempel. Kanske är det den där känslan av att det skulle kunna hända vem som helst, när som helst. För vem skulle misstänka att en nära killkompis, pojkvän eller manlig släkting skulle vilja döda en? Hur ska man rimligtvis kunna skydda sig mot något sådant?
Det fick mig att tänka på allt som vi kvinnor ger av oss själva till män och vad vi egentligen får tillbaka. Och jag pratar inte bara om dig och mig, och om våra pojkvänner, utan vad kvinnor världen över varje dag ger upp av sig själva för männens skull. Vad vi ger upp av våra egna liv, vår egen tid, våra egna drömmar, vår egen trygghet. Och allt vad män faktiskt tar av oss, våra själar och framförallt våra kroppar.
Jag läste en del av feministen Catherine McKinnon när jag läste statsvetenskapen. Hon är verkligen en radikalfeminist som ibland kanske driver sina teser lite väl långt, men som ändå alltid har poänger i sina resonemang som får en att tänka till. Hon beskriver bland annat heterosexualiteten som socialt arrangerad för att bibehålla kvinnans roll som undergiven gentemot männen. Hon menar att man som feminist inte kan ställa upp på den heterosexuella normen utan att bidra till det fortsatta förtrycket av kvinnor. Och det är här det blir så svårt. Även om jag kallar mig själv feminist, vill jag samtidigt ha en man, familj, barn och gifta mig. Men hur kan jag stå i en kyrka och ingå äktenskap när ett äktenskap i många delar av världen faktiskt fortfarande innebär laglig slavhandel?
Detta leder oss in på låten inlägget startade med. Ursäktar svamlet men ibland blir man bara fed up.
/Anna
Kommentarer
Postat av: Ewa
I hear that sister! Amen.
Trackback
