iloveyoubaby

Det är ju en positiv egenskap med empatiförmåga, men ibland känner jag att jag har lite för mycket av det. Jag har väldigt lätt att sätta mig in i andra människors sorg, till den gräns att det känns som att jag själv är drabbad. Av någon konstig anledning dras jag ändå till det, som exempelvis att jag alltid läser dödsannonserna i DN trots att jag vet att jag kommer att må dåligt i flera timmar efteråt.

En del saker hänger verkligen fast också. Som när jag läste Hanna Hellquist krönika i På Stan i somras, om hennes pappa som precis hade dött. Gud vad det skar i hjärtat. Nu av någon anledning googlade jag på den och läste den igen. Bara självplågeri. Precis som när jag hittade min filofax häromdagen, och jag tydligen hade klippt ur och sparat en dödsannons med en särskilt vacker text i. Vem gör sånt?! Varför plågar jag mig sjäv?! Någon som vill göra en amatörpsykologisk analys?

Jag har alltid varit så livrädd för att förlora min pappa. Han har alltid haft så lätt för att försvinna, jag har alltid känt att han snart kommer att försvinna.

Jag har alltid varit så livrädd för mörker och för att pappa ska dö och för att sitta ensam ute på Nydalen i mörkret när hösten kommer. Inte nu längre.

/Anna